Ankar.

Ankar.
Algarvekusten i Portugal och Lagos gör ingen besviken, fast det är off-season.

torsdag 19 mars 2020

Hemma vid Corona-halmen

Hej då Gran Canaria och Las Palmas!
Ja, så sitter man då här och hör regnet dutta ner utanför sin hyrandes lägenhet och försöker navigera mellan corona-råden och corona-larmen och corona-nyheterna. Tillvaron kan verkligen skifta! För några veckor sedan var det ut på stan i t-shirt och dricka en café cortado largo och fundera på vilken restaurang man skulle smörja kråset vid. Nu är det mer: Finns det toapapper kvar på ICA (det finns det) och invänta tillräckligt varmt väder för att stå ute och plantera penséer och frön. Däremellan har vi haft ett par veckor ”on the road” mellan Las Palmas och Tuna backar i Uppsala. Det var väl det jag tänkte berätta om.


Lillebilen behöver en skvätt olja för att må bra.


Sangria på grönt vin var inte så tokigt heller!
Mimosa kantade vägarna på fastlandet.

Den allomsusade spårvagn 28 i Lissabon
har vi klarat av, från start till ändhållplats
och tillbaka igen. Här bodde vi ett
stenkast från allt.
Coronaläget var ju inte så upphetsat när vi körde ombord på färjan i Las Palmas den 1 mars, och vi såg en enda person på båten som ibland hade plasthandskar. Hennes man spelade gitarr ibland i cafésofforna så han hade inga. Färjan tog vägen över Teneriffa, så det tog lite extra tid, men färden var stilla och driven av biogas. Bara heta ångor steg upp från skorstenen. 
Det fanns massor av hundar på färjan. De hade en mycket bättre färd än på färjan till LP. De fanns nästan överallt på båten, faktiskt, i hytter och på ett övre däck där det luktade lite illa om vinden låg på från kiss-och-bajsmattan av konstgräs som var monterad på golvet. Fint ordnat! För hundar.
All mat ingick i biljetten igen, hurra! Tydligen är det sk kutym, fast det bokstavligen stod på biljetten att inga måltider skulle ingå. Jäddrans konstigt. Vi hade laddat upp med en del frukostmat. Helt i onödan.
Från Huelva, en låglänt bit av sydvästra fastlands-Spanien åkte vi västerut till Lagos i Portugal och träffade Pia och Henrik, som bor på båt sedan några år och som vi träffade innan de for iväg från Sverige. Vi hade ju lite hemlängtan, så vi stannade bara en ynka dag med dem. Vi hälsade också på Nancy, som vi träffade 2012 i Finike i Turkiet. Hon har en fin lägenhet i Lagos som hon köpte med sin man Dagfinn, som tyvärr avled för en tid sedan. Lagos är en superfin liten stad med en välskött och mitt-i-stan-marina. Väldigt kul att hälsa på!
Trettio mil norrut for vi in i Lissabon och åkte spårvagn och såg oss om så gott det gick. Mycket turister och en härlig stad. Jäklarns vilken dyr parkering, men säker och central, och vi lyckades krångla oss ut härifrån också. Phu.
Extremaduras fruktodlingar tog aldrig slut!

La Mancha-området ville inte sticka
under stol med att galningen
Don Quixote skulle komma härifrån.

Är det prutning på G? Pelle och trevlige Pepe språkar.
Den eftertraktade mopeden av märket
Montesa i förgrunden.

En extraordinär vespa hade Pepe, men den var sannerligen
inte till salu. I hörnet syns en vespa under renovering, som
jag har tjing på. Vore coolt att kunna köra runt på, va?

Men en Montesa är inte illa heller! Bjum, bjum!

Men hur får man med den hem? Härligheten fick
plockas isär och stuvas in bit för bit.

Vi hittade tjurfäktningsarenan i Briviesca i Spanien, men
den var hur låst som helst.

Inga småprylar direkt, konsten på
Guggenheim i Bilbao.

Guggenheim i Bilbao.



Under hand hade ju Pelle kollat läget på moped-fronten och hittat nåt han trodde han skulle gilla i mitten av Spanien, söder om Madrid, så nu rattade vi bilen rakt österut och betalade de ganska dyra vägavgifterna utan prut. Prutandet skulle väl bli senare, vid mopedköpet…
Men harregud vilken massa jordbruksmark vi körde förbi! Vinstockar, fruktträd som blommade i alla nyanser från vitt till mörkt rosa, plöjda åkrar så långt ögat nådde. Och det tog aldrig slut! Extremadura heter regionen som verkar producera frukt och grönsaker en masse.
Mot kvällen blev det mer och mer bergigt och vilt, långt mellan orterna och vi funderade över vart vi skulle hamna till kvällen. När mörkret föll stannade vi till i Puebla de Don Rodrigo (total jordbruksmark, lätt gödseldoft) där det skulle finnas nåt enstaka boende. Vi frågade på macken, där det stod en tjej som inte kunde ett ord engelska. Men - hon hade en rad nycklar bakom disken - och vi kunde parkera precis runt hörnet och låsa upp ett rum på andra våningen. Det blev inte sämre av att det låg en restaurang/bar rakt över gatan där halva byn redan satt. Fredag kväll! Vi beställde in några matiga tapas och mådde prima. Och han bakom disken pratade engelska och bjöd på extra pintxos. 
Mopedstället låg i lilla Herencia i Castille-La Mancha, där Don Quijote kom ifrån, och det förstod vi ju, det började dyka upp skulpturer och väggmålningar och reklam för riddaren och hans följeslagare. Restauranger och alla verkade vilja utnyttja figuren från 1600-talet för sina syften. Och det var ju kul!
Målet var Pepe, en motorentusiast i 70-årsåldern i slutet av en välordnad och fin återvändsgata i absoluta utkanten av Herencia. Mopeden, av märket Montesa (viktigt) var urfin! Men han hade en massa andra bra-a motorcyklar och mopeder också utefter väggarna i garaget. Det är hans hobby att renovera gamla tvåhjulingar, och jag fick se en nedplockad vespa som jag mer eller mindre bokade in mig på. Det fanns också en superfin vespa där som han ALDRIG skulle sälja. 
Pelle fick till slut pruta lite och så skulle vi försöka klämma in moppen bak i bilen. Hjul plockades av, styret lossades, framskärm monterades bort och så lade vi in den på min yogamatta jag köpt i LP. Smällar man får ta.
Don Quixote och Sancho Panza prydde
promenaden i San Sebastian. Hej hej!
Vi fortsatte mot Bilbao, Pepe sa (kunde ingen engelska) mot ”Madrid”. OK. Vi hann nästan ända fram till Bilbao, det var supervägar, men slutade köra i Briviesca, nära gränsen till Baskien. Hotell Isabell var jättefint (centralvärme!!!) och i gamla staden. Alla gator var enkelriktade med urgamla, romerska anor. Vi tog en promenad upp till tjurfäktningsarenan som var hur stängd som helst. Vi fick kika in genom ett nyckelhål. Det är sant! Torget nere i stan var häftigt, gamla hus, antik feeling.
Jag bokade ett rum i San Sebastian, så vi skulle avverka Guggenheim-museet i Bilbao på vägen, eftersom San Sebastian lät så intressant och jag kände för en dag att strosa och kolla runt. 
Att hitta parkeringen vid museet i Bilbao gick bra, guldstjärna till bilföraren, och så var museet SÅ STORT. Liksom dragen. Det var väl också det som fastnade. Kromosomkonsten. Utställningarna med tavlor och sånt borgerligt kändes lite o-Guggenheim, medan de massiva fyrameters järnväggarna i labyrintrummet var mer på riktigt. Om man säger. Vi var riktigt slut när vi äntligen krönte besöket med att närma oss ”Maman” utefter floden där utanför.
I San Sebastian hittade vi faktiskt parkeringshuset till slut, efter tre varv runt en mestadels enkelriktad stad. Ugh! Men rummet var urfint, med liten balkong och, faktiskt, utsikt över stan och boulevarden.
Under promenaden men på stranden fanns denna
pelargång i San Sebastian.
Det blåste småspik från Biscaya.
Till kvällen såg och hörde vi en jättedemonstration på boulevarden. Det var ju 8 mars, kvinnodagen! Kändes kalas, här i Baskien, där de vet vad de tycker! Lila flaggor och plakat. Fint värre.
Dagen efter promenerade vi i stark vind och grått väder utefter sandstranden mitt i stan och återvände in i gamla stan där det är pintxos heaven. Aldrig har jag sett så många barer och restauranger med överdådiga rader av olika slags munsbitar. Jättefint och mysigt. Ännu mysigare om det hade varit varmt väder också. Men vad kan man begära i början av mars? Jag köpte en basker och Pelle fick hugg på ett par kepsar i en riktig hattaffär. Några espadrillos blev det tyvärr inte, så här off season verkar affärerna ha öppet lite hur som helst…
Så drog vi mot Bordeaux och norrut genom Frankrike, och i Limoges på ett typ motell fick vi kontakt med våra holländska vänner i Groningen, men det funkade inte att ses, och kanske var det okej med tanke på corona. Vi började känna att det kanske vore bäst att damma på hemöver, ryktet om att länder skulle börja stänga gränser oroade.
Vi drog vidare norråt, mot Puttgarten, och passerade Champagne, så vi var tvungna att handla en låda på Carrefour (!) i Chalons-en-Champagne. Sorteringen var rätt okej, kan jag berätta! Till natten nådde vi Charleville-Mezieres där vi såg ett litet uråldrigt torg med ett lika gammalt arresthus. Och - vi bodde på Arkebuseringsgatan! Till råga på allt växte poeten Rimbaud upp i stan. Verlaine, orten, finns inte långt bort heller. Spännande liv hade de. Rimbaud var bland mycket annat i Stockholm och busade runt på 1800-talet… Vad poeten Verlaine hittade på har jag inte googlat fram i detalj ännu.
Så kom vi över gränsen till Nederländerna och så Tyskland till sist i ett huj, och nådde Bremen innan vi säckade ihop för dagen. Kallt och regnigt och ett jäkla blåsväder! Urk!
Hemma så sprättade vi en flaska Malard
från Champagne. Skönt!
Utsikt från vår lilla balkong i San Sebastian.
Vi fick en tidig start, och trafiken var inte FÖR besvärande, (kanske coronalugnt, tänkte vi) så när vi nådde Puttgarten och de drog upp landgången på färjan strax efter att vi kört ombord bestämde vi oss för att döna hela vägen till Uppsala samma dag. Trots decimetertjockt snötäcke på Smålands högland och sommardäck lyckades vi ta oss ända hem till Tunagatan i niotiden på kvällen. Halleluja! 115 mil.
Så skönt det är att vara här igen! Rörigt är det i lägisen, men trevligt, massor av grejor!? Vi hittar knappt i skåp och lådor. Hur kan man samla på sig så mycket, och behöver man allt? Nu måste vi sätta upp lite hyllor och få undan böset.
Vi har fortfarande en moped som ligger och läcker lite olja i bilen, men den kan nog bli hopplockad endera dagen och få känna på Uppsalas gator. Så får vi loss baksätet i bilen också…
Nu acklimatiserar vi oss och formligen älskar vår diskmaskin och utrymmena och sängen och duschen och pryttlarna och tulpanerna och fågelbadet och tvättstugan och allt. Fast vädret är ju lite kallt och rått och grått. Aldrig är man nöjd…

torsdag 21 november 2019

Nu är vi på Gran Canaria!

Siw och Pelle och Christer första förmiddagen när vi
kom till ön. Ut å gå på lilla Isleta och se natur och väder!
Nordväst om sandstranden, en annan typ av strand.
Playa de Le Confital. Lite vildare och ibland med surfare.

Nu har vi varit i Las Palmas i drygt en månad och det har varit en fullmatad tid. Vi fick en flygande start tack vare Siw och Christer som hjälpte oss med kontakter och ”sysselsättning” från första början.
De första nätterna fick vi sova på soffan i deras hyrda lägenhet på Isleta, men redan första dagen lyckades vi få en veckas boende nära Las Canteras-stranden inne i centrum OCH drygt en månads boende två kvarter därifrån, på 29 april-gatan. Tack vare S&Cs kontakter och förutseende!

Pelles fötter lite upp och ned på stranden. 




Bensinpriset är lägre på Kanarieöarna. Det är skatten som
öborna slipper, mycket är billigare här. Vi har tankat för
under en euro.

Söndagspromenad upp till botaniska trädgården genom en
lång ravin, en barranco.

Efter promenad en titt på katedralen Santa Ana och hundarna
 utanför i gamla stan.

Bakom katedralen i gamla stan Vegueta.

Mercado del Puerto, hamnens marknad, ritad av han den
där Eiffel. Det syns om man tittar efter. Här finns små
butiker och matställen. Hötorgshallen ungefär.
Stora hotell AC syns i bakgrunden, alldeles runt.

Pelle kollar österut från Las Conteras västligare delar,
bredvid konserthuset. Några surfare syns till vänster.
Självporträtt på stranden när vågen drar
sig tillbaka.
Det har varit en massa vandringar, runt i Las Palmas och omgivningarna, men också upp i bergen och ner till södra änden av ön, där det är torrt och soligt nästan jämt. Här i nordost är det mer molnigt, regnigt och inte lika varmt. Helt olika klimat! Kommer man upp i bergen råkar man ofta på moln med tillhörande fukt, det är stor skillnad från stranden här i Las Palmas och jätteskillnad från stränderna söderut, där det ju är öken på ett område.
Vandringar är ju ett trevligt sätt att utforska allt, och obegripligt nog går det bussar nästan överallt och ofta. Vägarna är kringliga och krokiga, men bussarna tar sig fram nästan överallt. Så egentligen behöver man ju inte bil alls, men nu har vi ju en med oss, så vi utnyttjar det också emellanåt.
Det är väldigt svårt att hitta parkering i Las Palmas. Parkeringshusen kostar pengar, och det är inte alltid det finns plats. Nu har vi lärt oss att det ibland finns gratis parkering uppe i Isleta (vilket vi hittade den första morgonen, PANG, sådär, bara) utifall det är fullt på den billiga parkeringen som vi hittat vid hamnen bredvid ”Poema del Mar”. Där kostar det ca 2.50 euro för ett dygn. Det ska finnas månadsbiljetter också, men de ”är slut”. Men, i utkanterna av stan är det gratis. Och promenader har vi ju vant oss vid sedan vi kom hit.
Vi har bekantat oss ordentligt med vår inbyggda ”Hälsa”-app i telefonen som tydligen, utan någon som helst beordring, mäter promenadavstånd och steg närhelst man bär den med sig. Min ”Runkeeper”-app som jag laddade ner nästan gratis har visat sig vara lite oberäknelig. Se fig 1). Men ”Hälsa”-appen fungerar ju klockrent, utan tjafs. Tror jag. Och vi har slagit rekord på rekord i promenerande sedan vi kom hit. Första veckan snittade vi på 8,5 km per dag. Och då ansträngde vi oss överhuvud taget inte för att ”ut å gå”. Det bara blev. Nu har vi fått lite upptrampade rutter och vet mer var allt finns, så det blir mindre nötande på trottoarerna.
För här i Las Palmas är det stadsliv. Trottoarer och övergångsställen. Låsta portar och porttelefoner. Apotek och caféer i varje gathörn, frisörer, minilivs, turistshoppar, restauranger, kebabhak, pizzerior, fastighetsmäklare och cannabisbutiker. Ja, tydligen är cannabis för eget bruk tillåtet här på öarna. De vitmålade butikerna är helt tomma, förutom några glasmontrar med nån liten burk utmed väggen. Men glatt förkunnar neonskylten ”Weed” och allt möjligt som hör till. Vi har inte provat än, och det kommer nog inte att hända heller. Fast man blir ju nyfiken.
I Las Palmas finns också Las Canteras, det är den jättelånga (4 km) stranden på den norra delen av stan, vattnet på den södra delen är hamn, både gods- och turisthamn, och stan ligger på ett smalt näs ut mot Isleta, den lilla ön nordväst. På stora Las Canteras är det solparasoll och finfin sand och evigt vågskvalp, några fiskebåtar guppar mer eller mindre vilt i bukten mot öster och i andra änden blir det stora vågor och försök till brädsurfing. Det är skönt att gå i vattenbrynet, det är nästan bara sand hela vägen. Ungefär i mitten finns en ”Playa Chica”, en liten strand som när tidvattnet är som högst nästan försvinner under strandpromenaden. För det finns ju en lika lång strandpromenad, man behöver liksom inte få sand mellan tårna fast man går längs stranden… Restaurang på restaurang och fik på fik av alla de sorter, med eller utan musik på dagen eller kvällen. Hotell också, och lägenhetshus för hyra eller köp, tornar upp sig.
Sedan finns en del parker också, busstationer, en Ducatiaffär, teatrar, shoppingkomplex, El Corte Ingles, en jätteaffär som är nåt i stil med NK, ett par riktiga hak där det serveras skinka och öl i rustik miljö, bodegor, också i rustik utformning, en ”gamla stan” dit vi knappt varit ännu, men dit man ska ta sig torsdagskvällar för räder involverande ”tapas” och vin.
Så här obegripligt kan min
"Runkeeper"-app få för sig att
jag har promenerat. Det är inte
sant!
Och då har jag ännu inte nämnt den Skandinaviska klubben där eventsen står som spön i backen: film, ärtsoppa, räkfrossa, vildmarksafton, språkkurser, målningsträffar, syträffar, pubkväll med dart, föreläsningar, bridge, boule, utflykter, studiebesök, kör, musikkvällar, bibliotek, fredagslunch och allmän hjälp med det mesta. Det finns en tidning, en webbplats och en fb-grupp. Så inte ligger folk på den uppenbara latsidan, de som bor här. Vi tycker att vi har det fullt upp, även om vi inte på långt när har prövat på alla de här sysselsättningarna. Men det är ju kul att man kan välja!

tisdag 29 oktober 2019

La Linea (Gibraltar) - färjan Cadiz-Gran Canaria

Vinkade adjö till Pia och Henrik som skulle tillbaka till Lagos i Portugal för ännu en vinter och satte kurs mot ett rum i San Fernando nära Cadiz. Färjan skulle gå från Cadiz klockan 17, men vi skulle vara på plats 15 så vi ville ha lite marginaler.
Så klart kunde vi inte komma överens med gps:en mot Cadiz, utan följde skyltarna och fick "the scenic route" runt hela udden mot Gibraltar sund och stränderna västerut och alla kitesurfare. De var som en svärm utefter kusten upp mot Cadiz.
San Fernando söder om Cadiz.
Lägenheten låg i huset bakom Pelle, med utsikt mot...
Rutten bar i alla fall till ett stort shoppingcenter i San Fernando, "Bahia Sur", och där fick vi fråga oss fram till lägenheten som var jättefin och rymlig och hade utsikt över bukten och Cadiz. Vi orkade inte köpa och laga någon mat utan irrade in i shoppingcentrumet och tryckte i oss en hamburgare.
Shoppade lite frukost i alla fall och fascinerades sedan av utsikten från rummet där solen gick ner och tidvattnet drog sig tillbaka.

Cadiz och bukten innanför stan. Fabulous solnedgång!
Många turisthytter där nedanför. En trappa ned låg "stans
shoppingcentrum".


På morgonen var tidvattnet ännu lägre - inget vi är vana vid från vår segling, så det kändes exotiskt värre. Hamnen låg prick i Cadiz, så vi körde långsamt ditåt utefter en lång landtunga och hamnade mitt i den gamla staden där vi läste rätt på parkeringsautomaten och betalade pliktskyldigast. Strosade runt en stund och tittade på kyrkorna som låg tätt, tätt innan vi checkade in på färjekontoret och fick ställa oss i väntekö. Turligt nog bredvid en husbil som skuggade oss. Solen lyser fortfarande här på dessa breddgrader. Hett.
Pelle slog sig i slang med en italienare som stod parkerad bredvid, han var van färjeåkare och pekade och viftade när köerna äntligen började röra sig mot färjan. Vi fick vänta hiskeligt länge på att åka ombord, alla långtradare och husbilar och lite större personbilar fick åka före oss. Orättvist!
Men till slut fick vi dundra upp på femte däck och parkera nära, nära de andra bilarna. Men vi stod på ett öppet däck, inget tak ovanför.
Hytten fick vi lite guidning för att hitta, det var en dyr jäkla hytt, utrustad med tofflor och badrockar (som vi aldrig använde). Strax ovanför hade vi kaptensbryggan eller vad det heter. Vi baxade ut från Cadiz och runt prickarna och förbi den långa piren och så var vi ute bland dyningarna.
Inne i Cadiz gamla stad. Nedlusad med kyrkor.
Det gungade en del, lite sidleds, och ibland kunde vi när vi satt på restaurangen höra tallrikar och glas krascha i golvet när de värsta svallen kom.
Vi hade ju en finfin och svindyr hytt och med den följde "all inclusive", alltså lunch och middag i a la carte-restaurangen, men frukost i "self service"-brickrestaurangen. Men det var ingen self service. Allt man ville ha fick man överräckt av personal som stod bakom glasrutor. Det var gott och mycket av allt i alla fall, men samma rätter den 40 timmar och fem måltider långa resan. Wifi i hytten fick vi också inclusive. Det gick ingen nöd på oss, utom första natten klockan tre då jag var upp på toa och "spolade" - det slutade aldrig spola. Vacuumet fortsatte att dåna. Pelle (schäntleman) fick springa till receptionen och trycka på en nödknapp varefter en person kom och försökte bända upp en dörr i väggen bredvid vår hytt för att få stopp på vaccum-spolningen. Det tog sin tid, men till slut hittade han nåt verktyg och stängde av och så fick vi vänta till nästa dag för att toan skulle fixas. Man fick spankulera iväg till en "allmän" toa om det trängde på.
Shopen på färjan var nästan aldrig öppen, fylld med parfym och sprit var den. Vi handlade inte. Vi spelade lite håglöst på nån enarmad bandit, men den gick inte att begripa sig på så vi gav upp.
Spännande drycker till salu i Cadiz...
Första kvällen skulle Sveriges ärorika landslag i sporten fotboll gå i clinch med Spaniens dito! Vad spännande, tyckte vi, och stora delar av resten av färjans manliga passagerare. Första halvlek slutade 0-0, och min spanske granne skrattade lite när jag mumlade "ojojoj" när nån svensk försökte men misslyckades att joxa med trasan. Sedan gick vi till restaurangen och visade upp vår booking och vårt rumsnummer så vi blev insläppta där man åt "gratis" till skillnad från brick-matskön som ringlade sig hur lång som helst. Matchen slutade tydligen 1-1, men det såg aldrig vi. Vi är ena riktiga fotbolls-nördar...
Sent på kvällen innan vår landstigning gick båten in till Lanzarote eller Teneriffa (har svårt att skilja på dem). Mysigt att se stadens ljus i mörkret!
Morgonen efter var vi färdigpackade och redo att köra av båten i god tid, och det gick geschwint. Gps:en var inställd på Christer och Siws lägenhet på Isleta, där båten ju låg. Spännande!
(OBS cliffhanger!)

Archidona - Gibraltar

Nu var det jättelänge sedan jag hade ro att sitta ner och berätta om våra öden och äventyr, men idag blir det av.
I  Archidona, på Hacienda Mendoza, ringde jag till Fia, eftersom jag såg på FB att hon var i Marbella, och ett sånt tillfälle får man ju inte tappa. Vi skulle ju åka igenom Marbella på vägen till Gibraltar var det tänkt, och Gibraltar låg ju inte jättelångt bort.
Efter att vi bestämt träff tog vi ut kompassriktningen till en restaurang i Marbella och följde GPS:en slaviskt, fast fler än en gång höll vi på att tvärstanna och kolla om vi verkligen var på väg till rätt ställe. (Vi passerade Malaga också, och konstaterade på den fyrfiliga vägen att det nog brukade vara mer trafik än denna lördagsförmiddag. Vi var nästan ensamma på vägen...)
Det visade sig att Marbella är en hiskeligt lång ort, och när vi hittat en parkeringsplats nära restaurangen La Campana så kom Fia promenerandes där bland de trevliga husen i sluttningen! Fantastiskt! Vi satte oss på ett trevligt "hål-i-väggen"-ställe och åt lite potatistortilla och drack kaffe och öl några timmar och uppdaterade oss. Det fanns en del att gå igenom...
Jättetrevligt var det i alla fall, så vi glömde fotografera. Typiskt.

Och iväg igen. Henrik på båten "Imagine" som låg i Gibraltar vid kaj hade sagt att marinan hette Alcadiesa, så det knappade vi in på gps:en och dönade vidare utefter kusten. Henrik och båten inväntade Pia, uppsalabördig, som varit hem i ärenden i Gibraltar, och som tur var skulle vi kunna hälsa på så här i farten innan vi skulle till färjan i Cadiz. Ibland stämmer det!
Henrik i väntans tider på flygplatsen. Pia kom till slut.

Klippan i disigt väder från Imagines däck.
Gps:en visade att vi skulle svänga av innan Gibraltar, och eftersom vi inte är helt insatta i marinautbudet på orten följde vi vägvisaren. Tyvärr hamnade vi vid en lite vild sträcka utefter kusten utan en tillstymmelse till båt eller marina. Men Alcadiesa hette det...
Lyckades få kontakt med Henrik genom nån app, och styrde in mot Gibraltar, men vi skulle svänga av till marinan precis innan vi kom över till brittiska sidan. OK.
Vi körde fel en gång, men det finns ju rondeller även här, så vi "tog om" och då kom vi rätt, in i en rymlig marina med eoner av plats för lilla röda kärran, vi hittade till och med rätt brygga direkt. Phu.
Henrik dök upp och så blev det mat på den närmaste restaurangen där alla spanska familjer gjorde sitt bästa för att gasta högre än grannen. Men trevligt var det.
Henrik hade bäddat och gjort i ordning akterkojerna åt oss, och vi festade loss på lite öl och annat från Flensburgs-besöket.
Somnade ovaggade.
Mötte Pia på flygplatsen - en kvarts promenad bort - och hon var rätt trött efter att ha väntat in flighten på flygplats över natten i London. Printade ut åtta A8 på kontoret i marinan som vi behövde till färjan dagen efter. Åt paella och tonfisk på lite snofsigare restaurang utanför marinan. Rosévin passade bra till, tyckte Pia och jag.
Kul att titta på de ankrade båtarna utanför marinan också. Skönt att slippa dyningar, tänkte vi och kollade vädret för de närmaste dagarna. Det såg lugnt ut.


fredag 11 oktober 2019

Punta Prima - Archidona

Hej för den här gången, Torrevieja! Tack för trevliga dagar!
On the road again efter nära en vecka i lugn och ro (nåja) hos Janne och Agneta i Punta Prima, eller vad man ska kalla området. Det var trevligt och fint i alla fall, med pooler och engelsmän.
Vi fick hyra en lägenhet av Angie som bodde där permanent. Kändes skönt att kunna rå sig själv efter hotell å b&b genom Europa.

Innergård.

Snajsigt!

Lite bubbel kan det bli i badet!

Pelle inspekterar nattens domäner.
Men, nu är vi på G igen och målet är ju Cadiz. Första benet blev mot Murcia och bakom de stora bergsmassiven som tornar upp sig bakom semesterparadisen utefter kusten. Kul att se nåt annat - jätteberg, dramatiska med grottor, massor av odlingar och totalbra vägar! Autovia hela vägen - motorväg utan avgift, och 120 knyck om man så ville. Bra skyltat till mat och fika och rastplatser och en hel del "king of the road"-känslor när vi bara hade typ en bil i sikte. Men runt Granada blev det stökigare, vägarbeten och häftiga utförslöpor. Men - what goes up must come down - ju!
Nu är vi norr om Malaga, och siktar på Gibraltar eller Cadiz imorrn. Har inte bestämt än...
Hotellet där vi bokade in oss i förmiddags heter Hacienda Mendoza och är verkligen traditionellt spanskt, antar jag. En innergård med rum, lågt i tak, träbjälkar, vitmålat, urmysigt! Rummet kändes riktigt elegant. Det ska bli middag vid 8. Hoppas den är OK...

onsdag 9 oktober 2019

Salou - Punta Prima Torrevieja

Liten vy från vårt trevliga krypin.
Tankade jämförelsevis billig bensin innan vi kom ut på AP7 och drog vidare, fina vyer ner mot Alicante och häftiga dragningar av vägen. Efter Alicante körde vi lite fel, men efter några nya grepp var vi tillbaka på "banan". Genom några "urbanizations" och åtskilliga rondeller hittade vi fram till Janne å Agneta i värmen och kände lite overklighet, så klart.
Tänk att vi var här! Jättekul!
Vi fick se de fina poolerna och omgivningarna och deras hus i tre våningar. Det blev lite bubbel och så fick vi se vår hyrda lägenhet en bit bort inom området. Helfin, i markplan, med två sovrum och toaletter.
Gottigott med goda vänner!
Vi åkte och shoppade lite på Carrefour, där vi hörde svenska i varje hörn, och blev bjudna på fläskfilé och stekt potatis av värdarna på kvällen. Kalas!
 Nu blir vi här ett tag, ser oss omkring och vilar upp oss.

fredag 4 oktober 2019

Clermont-l'Herault - Salou (strax söder om Tarragona)

Lyckades hitta ett postkontor och fick iväg två vykort (!) till Sverige. Så otroligt gammaldags är man. Det var fina vykort från Tintinmuseet. Bör vårdas ömt av mottagarna.
Idag bet vi huvudet av skam och inleddes på betalväg, de idylliska bakvägarnas tid är över. Nu jäddrar ska det blåsas på!
Lätt hittade vi tillbaka till A75 och sen mot Barcelona! Vilken feeling. Idag förändrades också klimatet ordentligt när vi kom så nära Medelhavet, olivträd och de där tallarna är nu överallt igen. För varje mil söderut blev det varmare. Och fuktigare. På riktigt.
I norr, i Danmark där det var kallt ute var det varmt på rummet, men ju längre söderut vi kommit har det blivit varmare ute men kallare på rummen...
Tre filer och ibland fyra gjorde att det gick undan mot Spaniens gräns. De jobbiga långtradarna hade sin fil längst till höger och höll sig mest där. Vägen var jättefin.
I Spanien blev det lite äldre väg och ibland färre filer, och man kan faktiskt se skillnad på arkitektur fast vi inte kommit så överdrivet långt in i landet än. Min franska ordbok blev utdaterad, plötsligt.
Vid Barcelona ville Pelle åka en sväng mot Sabadell och en GP-bana för motocross som morbror Cenneth nött på sin tid och varit framgångsrik på. Tyvärr var det fredag och lunch när vi svängde av autopiste 7 mot Sabadell så vi hamnade i en orörlig trafiksylt. Nytt beslut: Vi skiter i det här och åker vidare. Till slut hittade vi ut därifrån och fortsatte en bit.
Vid Tarragona tog orken slut för föraren, och vi såg att vi hade lite lagom med mil kvar imorgon då vi ska ta en paus i körandet hos Janne och Agneta i Torrevieja så vi bookade in oss på nåt ställe som heter Salou. Såg ut som en riktig turistfälla.
Och det var det! Palmer en masse och tyskar, fransmän och engelsmän, för att inte tala om ryssar, vart man sig vänder. Vårt rum fanns i en stor betongkloss med balkongen i skugga. Skönt. För här är det faktiskt varmt!
På väg mot lite kvällsmat bland alla semesterklädda känner man sig som en katt bland hermelinerna, fast rätt nöjd ändå. Kalle Berglund till final på 1500! Och den indiska räk-biryanin var god. Men inte alls som på Taste of Bangla!